
Jag har en konstig fascination för dödsrunor. Jag läser namnen på de som inte längre finns. Tittar när de föddes och undrar vad de haft för slags liv.
Gertrud född 1905. "Oj!" tänker jag "Hon blev gammal!".
Douglas född 1994. "Åh nej.. yngre än min lillebror."
Jag läser alla dikter och känner saknaden hos dem som satt in runan. Ibland får jag tårar i ögonen av små rader som "Du fattas oss."
Det är som att jag ibland behöver bli påmind om hur bräckligt livet är.